Jag vaknade rätt sent idag. Efter halv tolv. Men antagligen så behövdes det.

Igårkväll fick jag en sån där förbannat jobbig kännsla. Då man inte vet vart man ska ta vägen.
Jag vet att jag kanske inte valt rätt väg, men för tillfället är det här bäst för mig. Har inte mått så här bra på länge. På riktigt riktigt länge. Ni finns där i mina tankar, varje dag. Antar att det betyder att jag vet att ni fortfarande finns som en extra hand för mig.
Jag måste ta steg för steg. Det är då man kommer framåt. Jag älskar er fortfarande, det vet ni. Och jag är oerhört glad över att ni hjälp mig dom svåra stunderna <3

Just nu har jag tagit paus från städandet. Har kastat ut hela min garderob i min säng. En svart soppsäck står även överfull på golvet. Det behövdes. Nu har jag bara fotöljen kvar som ska in i tvätten. Oupps undrar hur många maskiner det blir!?

Höres sen, nu måste jag fortsätta.